Dårskap och vänskap : filipperbrevet och galaterbrevet

Paulus stöttar och tar till på skarpen Carl-Magnus Carlstein om två brev från en passionerad pastor När Carl-Magnus Carlstein, doktorand i Uppsala och bibellärare vid Liljeholmens folkhögskola, ger sitt bidrag till Nya testamentets budskap gör han det med kommentarer till två av Paulus brev. -- Paulus levde och dog för att leda människor till tro och att hjälpa dem att fortsätta hålla fasta vid evangeliet, säger han. Carl-Magnus Carlstein, du har varit med i arbetet med Nya testamentets budskap sedan det började, och nu är det dags för din bibelkommentar, den till Galaterbrevet och Filipperbrevet. Vad har du lärt dig om bibelkommentarer av dina föregångare? Många saker. Viktigast har ändå varit att smittas av kärleken till bibelordet, till Kristus och hans kyrka. Jag tänker särskilt på Hans Johansson och Mikael Tellbe som drog igång NTB-serien och lät mig vara med på ett hörn. Dårskap och vänskap -- varifrån kommer bokens titel? Titeln har med de två brevens mottagare att göra. I början av Galaterbrevets tredje kapitel kallar Paulus galaterna för dårar eftersom de, en grupp icke-judiska troende, var på väg att vilseledas av några tillresta judiska lärare. Därför är tonen i Galaterbrevet bister och skarp. I Filipperbrevet däremot är den helt annorlunda: varm och innerlig. Paulus stöttar vännerna i Filippi. De har varit med honom från början i hans missionsuppdrag. Hur tycker du att en bra bibelkommentar ska vara? Det beror förstås på vad man ska ha den till. Språkliga detaljer? Någon historisk fråga? Men det som oftast driver mitt läsande är en vilja att förstå budskapet. Därför gillar jag kommentar som blottlägger budskapet i texterna. Richard B. Hays är duktig på att göra det. Hur kom det sig att det blev just Galaterbrevet och Filipperbrevet? Guds försyn, tror jag. Jag hade skrivit en uppsats om Galaterbrevet, och när vi sedan fördelade bibelböckerna föll Galaterbrevet på min lott. Filipperbrevet fick jag ta över vid en rotation i arbetsfördelningen efter Hans Johanssons död i februari 2008. Breven är ganska olika, eller hur? Ja, tonen är ju väldigt olika -- också situationerna. Men båda breven berör till exempel frågan om rättfärdiggörelse. Dessutom märker man att samma passionerade pastor står bakom båda breven. Paulus levde och dog för att leda människor till tro och att hjälpa dem att fortsätta hålla fasta vid evangeliet. Du fick Samuel Halldorf-priset 2011 för att du "på ett föredömligt sätt [förenar] teologisk forskning med liv och tjänst i den kristna kyrkan". Vilken aktualitet har de här breven i din församlings liv? Till exempel har vi i den församling som jag tillhör pratat mycket om relationen mellan församlingsgemenskapen och frälsningen. Vad spelar det för roll att fira gudstjänst, dela livet med andra i en husförsamling, att vittna om Jesus och tjäna behövande? Frälsning uppfattas ungefär så här: vid en viss tidpunkt fick jag som enskild person förlåtelse för mina synder. Då uppfattas kyrkan som ett valbart, om än viktigt, tillägg till frälsningen. Galaterbrevet och Filipperbrevet har hjälpt mig, och oss, att se att frälsningen har tre dimensioner. Den handlar om enskilda personer (personlig), en upprättad mänsklighet (social), och befrielse från de makter som förslavar världen (kosmisk). Den innefattar både förlåtelse och förvandling. Alla dessa dimensioner hör ihop och går inte att skilja åt. Min personliga trasighet sitter ihop med mänsklighetens trasighet som i sin tur beror på onda makters härjande. Guds frälsning är att vi formas i församlingsgemenskapen till en ny mänsklighet. Guds lösning på världens trasighet är kyrkan. Med denna vidare syn på frälsning börjar vi ana storheten i att tillhöra en av Kristi församlingar -- även om det rör sig om högst bristfälliga gemenskaper