Sorgens änglar

»Vad gjorde ni när ni sörjde?« Det var en fråga jag och min man fick av bekanta som mist sitt barn ett par år efter vi förlorat vår dotter Lovisa. Precis samma fråga ställde vi till ett annat par som mist sitt barn några år före oss.
Jag läste mycket om sorg och andra sörjandes berät- telser efter att Lovisa dött, men hittade ingen bok som på ett handfast sätt kunde ge tips och råd om hur den kunde hanteras. Jag hittade inte heller någon bok som handlade om »tiden efter sorgen« för man menar att den kommer att bäras livet ut. Att det skulle kunna fin- nas ett liv efter sorgen synliggörs inte och detta gjorde mig uppgiven. Jag har mött så många som säger att varje sorg är unik, därför finns ingen handbok för sörjande. Men jag vet att sorgen har ett gemensamt mönster. Och där finns sådant som alla kan känna igen sig i. I det gemensamma uppstår något som jag vill berätta om i den här boken: sorgeänglar. Att upptäcka sina sorgeänglar ger en hjälp genom sorgen och legitimerar dessutom bilden av att det går att kliva ur den. Men själva förlusten och saknaden finns förstås alltid kvar. Så kom den här boken till ett slags handbok i sorg.