Pappa var är du?

När jag började söka upp de hemlösa tonåringarna i Berlin visste jag inte vad som väntade mig. Det jag hört om evangelisation fungerade liksom inte. Däremot visste jag att Gud gick vid min sida på Berlins gator. Staden såg ut som en enda stor byggarbetsplats. Just där, i mötet med gatubarnens livsstil — deras nöd, deras sorg när någon dött, deras frågor och vrede mot kristna och mot Gud — blev också mitt inre en stor byggarbetsplats. Jag fick omvärdera och tänka om. Lära mig våga göra saker jag aldrig gjort förut. Jag började ta risker. Drivkraften kom inte från förnuftet eller från hopp om vinst. Den kom från ett inre tvång. En djup känsla av delaktighet med dessa unga som ingen verkade bry sig om. Det var en kärlek som Gud hade lagt ner i mitt hjärta. Där allt förnuft, all mänsklig kraft, alla pengar och alla idéer tar slut, där finns Guds kärlek ändå kvar. En kärlek som förändrar allting, som tror allting, som hoppas allting och som uthärdar allting