Ur boken

Owe Wikström skriver i denna mycket uppskattade bok om vägen från existentiell oro över tvivel och tomhet till stor tillit. Detta har beskrivits av kristna mystiker genom århundraden. Den börjar ofta i dov längtan men övergår i ett lyckorus när man tycker sig ha hittat hem. Ofta är det just i tomheten och saknaden som Gud paradoxalt nog blir mest påtaglig. Uttrycket "det bländande mörkret" fångar den stora glädje och förvåning som kan överväldiga den som den Helige drabbar med sin "annorlundahet" och strama ömhet.

Det bländande mörkret utkom första gången 1994 men omarbetades 2007 och det är denna utgåva som nu utges i pocket för första gången.

"Wikström presenterar en bok som på djupaste allvar reflekterar kring människan och hennes sökande efter Gud. Han skriver om det svåra, stora och vackra i att vara människa i en turbulent tid, om längtan, tomhet men också om glädje och förundran."

Ann Heberlein

Vem hinner egentligen njuta av livet? Vad händer med den som alltid tvingar sig att vara effektiv eller nyttig? Varför pratar så många om sin längtan efter långsamhet för att i nästa sekund jaga vidare genom livet? Kanske är en av orsakerna de svarta tankar som kan dyka upp i stillheten: existentiella frågor om tiden, Gud och döden.

Långsamhetens lov fördjupar diskussionen om vår tids stress och...

Vem hinner egentligen njuta av livet? Vad händer med den som alltid tvingar sig att vara effektiv eller nyttig? Varför pratar så många om sin längtan efter långsamhet för att i nästa sekund jaga vidare genom livet? Kanske är en av orsakerna de svarta tankar som kan dyka upp i stillheten: existentiella frågor om tiden, Gud och döden.

Långsamhetens lov fördjupar diskussionen om vår tids stress och utbrändhetsproblematik. Är det verkligen så att allt som görs snabbt och effektivt är av ondo? Det finns en långsamhet som är outhärdlig och trist; det finns en annan som föder eftertanke och reflektion.

Owe Wikström resonerar om vår tids stora bristvaror: livsnjutningen och det djupa allvaret. Han reflekterar kring behovet av lättja och dröjande samtal, mystikens lockelse och människans rädsla för att påbörja resan till sitt eget inre. Ibland sammanfaller den inre och yttre resan. Owe Wikström berättar om resor till Budapest, Sankt Petersburg och Assissi vilka blev ett slags pilgrimsfärder.

Långsamhetens lov manar till motstånd mot samtidens jäkt så att livet inte blir som att åka genom Louvren på moped: Vad var det jag aldrig hann uppleva?

Boken är lättsam och lärd, allvarlig och drastisk. Den läses med fördel på ett strosande sätt, förslagsvis på ett café eller i en skön fåtölj.

Det finns en känsla som ibland drabbar oss när vi måste skiljas från någon, när vi längtar hem, när vi minns flydda tider eller märker hur fort allt har gått eller när vi annars blir djupt gripna eller tacksamma vi kallar det vemod.

Andra gånger är det en konkret upplevelse av skönhet som gör att vi blir berörda och djupt påverkade. Det är så ljuvligt att det nästan gör ont en bitterljuv...