Kanske vi möts igen

När Jonna släppte taget om frustrationen över att inte minnas infann sig ett lugn. Det var så lätt för henne att lasta sig själv för den situationen hon försatt sig i. Tyngden av självförakt gjorde det svårare att acceptera stressymptomen. Hon hade alltid haft lätt för att minnas. Tänk om hjärnan inte skulle läka. Tankarna gjorde henne rädd. Jonna hämtade kudde och täcke och lät solstolen stå där den stod, vänd mot skogen. Gång på gång påmindes hon om varför hon satt där. För att inte börja gråta blundade hon och lyssnade på fåglarna. Hon somnade och vaknade av att Sabina gick förbi hennes solstol för att ta ett äpple från fruktskålen på bordet. Hon kände sig hungrig och gjorde detsamma. Äpplet var grönt och syrligt. Påminde om smaken på de omogna äpplen som hon pallade som ung i en trädgård tillsammans med sina vänner. Det var innan allt förändrades.

Kanske vi möts igen är unik i sitt slag och kliver in på ett hitintills ganska outforskat område, nämligen kristen feelgood. Genom sin lättillgänglighet och igenkänning kommer läsaren Jonna och de andra karaktärerna nära och får ta del av hur livet som troende är när äktenskap kraschar, stressen ökar och vardagens öken inträffar.